Som tonåring hade jag en sådan där problemfri hy. Fick någon enstaka finne i pannan när sockervattnet klibbat fast luggen efter ett regnoväder ni vet, men väldigt sällan i samband med mens. Hade ett par stycken stressmunsår också vill jag minnas. Men i övrigt. Mjuk rosenkindad behövde jag aldrig använda något antifinnmedel.
En sisådär femton år senare är det dock en helt annan femma. Två veckor innan mens brister min haka ut i finn-allsång. Stora jävlar också. Och naturligtvis sådär djupt belägna att de inte går att klämma. Eller, vaddå går inte, med lite vilja och våld går det mesta. Vilket innebär att min haka består av stora röda sår tre veckor av fyra. Och ibland fyra av fyra. Vilket alltså ger sju. Jag får spatt.
Jag kan bara inte låta bli att klämma på dem när de dyker upp, jag gör det t.o.m i sömnen. När jag sitter och läser. Pratar i telefon. På cykeln. Och det är först när jag ser blod på nageln som jag inser att jag varit där och pillat igen. Till saken hör att jag är likadan oavsett var jag hittar en sårskorpa. Vad ska bort? Sårskorpan. Alltid. Så att bara sluta pilla är liksom inget alternativ. Jag vet inte hur man inte inte pillar. Jag har alltid pillat. Om inte på sårskorpor, så på papper som jag river i små, små mikroskopiska bitar, eller i tyg och snören. Folk som biter på naglarna kan alltid köpa sånt ”smakaräckelmedel” som hjälp. Men vad gör man för att inte pilla? Köper fingerborgar och superlimmar fast på fingarna? Verkar ju väldigt praktiskt…
Men framförallt. Varför kommer denna ansamling av finnar nu? I mitten av trettioårsåldern. I do not get it. Hyn rengörs som vanligt morgon och kväll. Har aldrig varit någon storbrukare av underlagskräm, puder och dylikt. Ska jag straffas nu för att jag inte hade problemhy förr? Måste alla gå igenom en fas i livet med problemhy? Vad är syftet? Vad ska jag lära mig av detta? Nej, detta är inga retoriska frågor. Jag VILL verkligen VETA!
Hormoner kommer man ju dock att tänka på…. Säkert någon form av preklimakteriefinnattack.
Skitkul.
Läs det här.
Så sorgligt och vackert så hjärtat bara vill brista.
Gävle, där jag bor i är en sådan där lagom mellanstor stad med huvudstadskomplex. Den vill liksom alltid vara lite mer, lite bättre än den faktiskt är. Visst, Gävle har fantastiska sidor också, framförallt under sommaren då stadens alla parker förvandlar den till grön istället för grå. Enligt kommunen har vi invånare tillgång till ca 75kvm park per person, som en extra lägenhet till alla. Tjipp!
I mina tonår (på 80-talet) pratades det en hel del om hur dålig Gävle var som konsertstad. Publiken var tyst, tråkig och omöjlig att tända, vem som än stod på scen, eller också uteblev publiken helt även till tidens stora stjärnor. Jag har t o m för mig att vissa bokningsföretag valde bort Gävle just för att artisterna inte ville hit.
Det är möjligt att dessa rykten var överdrivna, och jag trodde att det hade ändrat sig de senaste åren, men jag kom att tänka på dem igår när jag mycket tveksamt masade mig ner till torget för ngn sorts konsertkväll på stortorget. Under det fantastiskt innovativa namnet ”Sommarkväll i Gävle” underhåller stadens son Fredrik Swhan m.fl publiken och så avslutas det med att två grupper spelar. I alla fall var det två grupper i går kväll. En trio glada, klämkäcka tjejer i färgglada kläder, de gick under namnet Caracola och jag har aldrig hört talas om dem. De verkar inte ha alltför mycket eget material än heller för deras uppträdande bestod mest av covers och potpurri på Ted Gärdestads musik, iallafall det jag hörde. Huvudnummret för kvällen var så BWO. Jag har varken tyckt bu eller bä om dem tidigare, det är trallvänlig pop som man nynnar med i och glömmer lika fort och då jag inte är någon musikfacist av rang hamnar BWO i det fack av musik som jag inte riktigt registrerar. En låt i taget alltså. 45 minuter med samma melodi med olika texter till och en alltid lika modest Alexander ”vi är världens bästa band” Bard… Hell no. Inte min kopp te.
Men är det konsert så är det. Alltså klappar man, svarar på tilltal. Om man nu har letat sig dit. Men inte i Gävle. I Gävle står man stilla. Stampar eventullet takten med ena foten. Eller bobbar lite med huvudet. Men inte så att det syns för tydligt. Lagom. Tråkigt. När jag tittade mig omkring på publiken kom jag fram till att de som letat sig dit troligen gick att dela in i två stora läger och ett litet. Det lilla var enklast, de som faktiskt älskar BWO och som var genuint glada att de förärade vår lilla stad med sin storhet. Sen hade vi de gruppen som gått dit enbart för att det var gratis. De som står och pratar med varandra, tycker det är såååå roligt att titta på folk och kanske man träffar någon man känner som man kan byta några ord med och enas om att det är så trevligt att det händer något i staden. De som antagligen inte skulle reagera om Jesus trillade ner på scenen. Och så grupp tre. Föräldrarna. Som har tagit med sig flocken, dvs, sina egna och kvarterets alla barn. Som med panik i blick och röst tror sig ha tappat bort ett av dem, för att inse att knodden är uppflugen på partnens axlar och lyckligt sjunger med på nonsens engelska. Och vad ett band skulle göra för att lyckas tända den publiksammansättningen har jag ingen aning om. All cred till BWO för att de försökte i alla fall.
Själv såg jag kvällen som ett genrep. Ska på betalkonsert om några dagar och har varit osäker på om ryggen kommer att palla att stå en hel konsert. Och dryga två timmar igår utan smärta då eller idag bådar gott. Och så lägger vi på alla endorfiner som frigörs av att lyssna på något som jag faktiskt gillar. Kan inte, får inte gå fel! Hepp!
– Vi har inte lyckats hantera frågan och förklara varför Sverige behöver ha signalspaning.
Förklarar så Johan Pehrson (Fp), och det självkritiskt, enligt SvD idag.
Om du, Johan, och dina kollegor tar och börjar med att förklarar varför vår regering bl a är beredd att urholka vår demokrati, försaka vår integritet och bryta mot bl.a grundlagen och en massa andra dumheter kommer du märka att, att förklara FRA-lagen är en piece of cake.
Edit: Ser precis att jag skriver ”förklara FRA-lagen” när herr Pehrson sagt ”signalspaning”. Vilket gör det ännu mer sorgligt. Snälla politiker, boka omedelbart tid hos er hörselcentral för hörapparat så ni hör det som sägs och boka sen tid hos en optiker för glasögon så ni ser vad ni läser. Detta handlar inte om signalspaning, det handlar om en jävligt urbota korkad lag som svenska folket motsätter sig en masse. Greppa. Förstå. Fatta. Och ändra!!
Så, vi var i kyrkan idag, jag, mamma, mina systrar och en systerdotter. Tacksägelsegudstjänst. Ni vet då de läser upp namnen på församlingens födda och döda. Alltså pappa i vårt fall. Det var mamma som ville gå så naurligtvis hänger vi med. Försökte komma ihåg när jag senast gick i kyrkan utan att det var pga ett dop, en begravning eller ett bröllop. Kom fram till att det var någon gång i mitten av 90-talet, en advent och jag hade en kompis boende hos mig som ville gå och som ville ha sällskap.
Vi går in, det är stadens största kyrka, och högmässan visar sig var en betydligt mer poppis tillställning än jag trodde. Folk i varje bänk. Mamma drar fötterna efter sig och mumlar att hon inte ville sitta så långt fram. Min ena syster förklarar att hon lägligt glömt hörapparaten hemma, vilket kan översättas med att hon vill helst sitta i prästens knä för att höra något. – Självklart, säger mamma och vi sätter oss på tredje bänk.
- Vi skulle ju ha tänt ett ljus för pappa, kommer mamma på, men då vi satt oss vill hon ogärna resa på sig igen. Tror hon tycker det vore olägligt. Eller att man borde ha tänkt på det innan och nu får stå sitt kast. Jag har inga sådana skrupler och erbjuder mig att göra det. Och då vill mamma följa med. Vid ljusen drabbas jag av total blackout. Tänder man ljuset på ett redan tänt eller med tändstickorna. Mamma vill veta exakt hur mkt pengar man ska lägga för ett ljus. – Lägg en slant du, säger jag, det du tycker det är värt alltså, förtydligar jag ohjälpsamt, varpå jag drar eld på en sticka och kommer i det ögonblicket ihåg att man ju tänder på det stora i mitten eller ett annat redan tänt. Biter mig i läppen för att inte brista ut i skratt och nöjer mig med ett tyst flin.
Vi bläddrar i psalmböckerna och inser att ingen av oss känner igen en enda psalm. Bådar inte gått för en familj där den enda som kan sjunga har dött. Högmässan börjar. Vi reser och sätter oss, reser och sätter oss. Följer var vi är i högmässan i kyrkans upptryckta blad som medföljer varje psalmbok. Prästen förklarar vad texterna ur bibeln handlar om. Texterna läses upp. Den ena av min gamla religionslärare. (Han läste upp en text sist jag var där också kommer jag precis ihåg.) Prästens förklaring skiljer sig inte nämnvärt från bibeltexterna. Vi hör dem alltså för andra gången. Kanske förmodas det vara uppbyggligt. För jag vill inte tro att prästen tror att församlingen är korkade.
Det går ganska fort framåt och allt resande och sättande gör att det inte hinner bli speciellt långtråkigt. Tills. Predikan. Som läses av en ung kvinna. Hon är helt klädd i vitt och jag får för mig att hon håller på med sin utbildning. Jag kan ha fel. Prästers klädnad har aldrig varit något jag varit speciellt bra på. Hon pratar om en kung som jag inte kommer ihåg namnet på, trots att hon nämner namnet säkert 50 gånger. Hon pratar om någon som jag och min systerdotter kom fram till att det lät som ravioli. Men det var något annat. Hon pratar om Petrus. Däri mellan kastar hon ut lite bibelcitat och nämner att gud är annorlundare än det som vi tycker är annorlunda. Fanns säkert något annat hon nämnde också men efter dryga trettio minuter lyssnandes på en monoton tunn röst som gör förhatliga stopp på flera sekunder så man tror det är över säkert tio gånger är det allt jag kommer ihåg.
Det blir kollekt. Mamma får panik igen för hon har inte några mindre sedlar än 100-lappar på sig. Jag vet inte vad hon hade tänkt var rimligt, men jag mumlar att hon kan ju alltid lägga hundra kronor så har hon ju tio gånger framåt fixade. Hon lägger hundra kronor och mumlar tillbaka att det verkade vara en sweet deal. Vid kollekten sjunger man en kollektpsalm och vid det laget har jag, mycket cleverish, kommit fram till att om det finns en asterix före något i högmässoordningen ska man stå upp. Jag delger mamma och min ena syster detta medan jag ställer mig upp, varpå syrran säger, ja säger, inte viskar eller mumlar, hur fan ska man förstå det. Mamma tackar troligen gud då att alla sjunger, men spänner ändå ögonen i syster och mumlar: -Du får inte svära i kyrkan. Syster menar att det får hon visst.
Bakom mitt vänstra öra befann sig en sakral, högkristilg dam med en pipa som troligen hördes raka vägen till god himself, som troligen använde spegel och skickade ner den till satan. – Mum, my head hurts, sa jag inte, men tänkte, tänkte andra saker också, men de var inte snälla. Åt något håll.
Ingen av oss vill ta nattvarden. Alla som satt längt fram ville ta nattvarden. På kön ville nog alla utom oss ta nattvarden. Rösten kan inte fort nog slänga sig ur bänken.
När vi gått ut ur kyrkan förklarar min syster att hon inte hört ett ord prästen sagt. Mamma förklarar att hon inte tycker om den nya gudstjänstordningen för hon känner inte igen sig från när hon konfirmerades på slutet av 40-talet.
Jag funderar på varför vi skulle gå, men säger inget, för jag vet att mammas svar bara kommer att vara att det gör man. Inget ifrågasättande. Inget varför.
Så gud. Jag fattar att ni har roligt åt oss, men är det inte dags att byta underhållning efter tvåtusen år eller så?
Min pappa gick bort i midsommar. Lugnt och stilla, med mamma, mig och två systrar vid sin sida. Jag satt och strök honom över håret, viskade att jag skulle sakna honom, men att jag förstod att det var hans tid nu. Medan tårarna rann.
Men en del av mig förstod inte alls. Den ville skrika, säga att det inte alls var ok. Tvinga honom tillbaka med ren viljekraft.
För det är så himla dubbelt. Den person pappa var de senaste åren var egentligen inte pappa. Han var trött och kände att det började närma sig slutet på sitt jordeliv. Han var förändrad.
Men de stunder när han var min pappa. Pappa från när jag var liten, tonåring, ung vuxen. Pappa som kunde allt, som lät mig vara med, lät mig prova på allt. Som alltid tog för givet att jag skulle klara det jag gett mig in i. Som aldrig trodde jag skulle misslyckas. Och om jag mot förmodan misslyckades (prestationsmänniska) var det helt ok, för man kan alltid prova igen om så behövs. De stunderna vet jag inte hur jag ska klara mig utan. Och de andra stunderna, de när han malde på om allt gammalt i timmar, ja, jag vet faktiskt inte hur jag ska klara mig utan dom heller. För det var ju pappa. Ändå.
På fredag har vi begravning.
För pappa.
Så jävla absurt.
Det är något utöver det mesta, vårljuset, det är så starkt att det skär igenom ögats alla hinnor, studsar mot ögonväggen och lämnar sakta tynande ärrfläckar kvar som man försöker se igenom, bortom, över, under. Men det går inte. Det är först när man lyckas glömma bort det som man inte irriteras, fascineras, berörs av dem.
Jag har hållt fast vid min gamla systemkamera med macrofunktion, inte tyckt att jag behövt lägga pengar på en ny kamera när den jag har fungerat så bra. Men så upptäckte jag att de senaste åren har det knappt tagits några kort. Inte ens vid typiska photo opps tillfällen.
Orsaken? Ja, det är ju faktiskt orsaker, systemkameran är så otymlig (kräver sin alldeles egna väska), det är förbannat dyrt med både film och batteri och man måste komma ihåg att skicka iväg rullarna på framkallning OCH hämta ut dem när de är klara, vilket också kostar en massa pengar. Istället har de senaste årens foton kommit som bilagor i mailen, eller innan mobilkameran gick sönder några halvtaskiga från den. Så när pappa frågade om jag ville ha hans digitalkamera tackade jag ja. Jag har den alltid med mig, för den är ju så liten, vilket inte nödvändigtvis betyder att jag tar bilder hela tiden, men om tillfället ges är den där, ready, steady, go. Och bilderna kan jag titta på direkt. Och batterierna är laddningsbara.
Jag gick i alla fall igenom mappen med majmånads fotoskörd och hittade en bild som på många sätt kommer att ge mig våren och solen åter under regniga dagar. Detta trots att jag egentligen inte alls gillar blombilder. (Tror det kommer sig av alltför mycket tvångsmässigt pusselläggande regniga dagar instängd i en stuga, surplandes på rödvin, där pusslet ofelbart bestod av 500 bitar klarblå himmel utan moln eller andra ”störande” moment och resterande 500 bitar av storblomma med massa grönt gräs.)

Och även om jag darrade till på den undre bilden så tycker jag jag fångade ljuset. Och det är ljuset som fascinerar mig. Ser man rakt på det blir det svart, men sneglar man liksom under, eller på sidan om kan de mest underliga, vackra färgerna och formerna visa sig.

Jahaja, då var tiden kommen, det är dags att utföra min första blogguppmaning, och eftersom jag mig veterligen inte har några andra trogna läsare med egen blogg än den person som uppmaningen kom ifrån (och Flodko, men hon är redan uppmanad) uppmanar jag härmed ALLA för mig okända som råkar hamna här av en eller annan anledning!
Just det, känn dig träffad.
Mymlan är den som startat detta test - att försöka ta reda på hur många led bort man kommer i bloggvärlden genom att alla skriver ett inlägg med samma rubrik. Det är alltså inte ett kedjebrev, utan ett test att se hur något kan sprida sig på nätet under begränsad tid.
Instruktionerna är enkla, skriv ett inlägg, med rubriken ”varm och svettig”, länka tillbaka till mig OCH till Mymlan. Glöm inte den senare då det är hon som kommer att räkna ihop resultatet. Imorgon fredag den 23 maj kl 21.00 är det deadline.
(jag är för övrigt varken varm eller svettig, snarare kall och lite hurven, men solen skiner så jag kan med lite tur bli.)
Det krävdes en rejäl vårregnstorm. Imorse var den borta. Grenen under blåste upp och fastnade i grenen den låg på. Jag måste erkänna att det känns lite tomt.
- Har du barn? – Nej. Jag har en pappa.
Det tog två timmar idag också, eller kanske till och med tre. Jag skulle bara lämna mjölken jag handlat åt honom och dricka en kopp kaffe. Men icke. Idag gicks hela bygden igenom per pappas målningar. Det är vackra målningar som rymmer en tid som varit. Men jag orkar bara inte. Till slut, när jag lyssnat på säkert tre historier berättade i jagform och insett att jaget inte var pappa, utan farfar, som dog tre, fyra år innan jag föddes, fick jag nog. Sa att jag faktiskt inte var så intresserad av historia (vilket är en sanning med modifikation, intresset sträcker sig till allmänbildningfakta, men inte microdetaljer i historier utan poäng…) vilket raskt fick pappa att säga ”ja, du är ju så ung än”. Jo, visst jag är 35 och i förhållande till 87 är det väl ungt. Men nog fan är det tillräckligt gammalt för att veta vad man är intresserad av och inte. Läsa, skriva, språk och samhälle/politik har varit mina huvudintressen så länge jag kan minnas. Jag lärde mig läsa när jag var två. Jag har dagböcker från när jag var fyra. Jag har förädlat mina kunskaper de senaste tio åren och inte har jag tänkt sluta med det än på ett tag. Om ens någonsin. Men det räcker liksom inte. Så länge jag kan minnas har pappa tjatat om att jag ska passa på att fråga innan någon [läs: numera död släkting] dör och nu är det han kvar alltså ska jag fråga honom. Oavsett om jag är intresserad eller inte. Av exakta tider på dygnet, dag, månad, år, ålder på dem historierna handlar om, namnet på dem historierna handlar om, namnet på några slumpvalt utvalda släktingar, väderleken, med mera, med mera. Och nej, jag överdriver inte, snarare tvärtom.
Min energimätare står och slår mot noll.
Imorgon ska jag hämta honom på förmiddagen för att fara på en utflykt. Det brukar vara lättare att umgås då, att återkoppla till nutid. Mindre energitjuv, typ.
Igår var jag till pappa för att hämta papperet om att han godkänner fasters testamente. Jag blev kvar i två timmar och fick mig ett envägskommunikationssamtal på köpet, egentligen en föreläsning, men jag är säker på att pappa tyckte vi satt och pratade. Jag är nu grundligt informerad om hur en gengasbil fungerar, hur långt i förväg man måste ladda behållaren med björkkubb eller kol, hur mycket svavel som fanns på de långa gengaständstickorna, hur man på lastbilar tog bort en del utav flaket för att få plats med behållaren som var i storlek ungefär som ett kylskåp och rymde ca tre säckar med björk/kol, att det inte fick brinna med öppen låga, att man under färd fick klättra upp och med en stålpinnmoj av något slag snurra runt i behållaren och fylla på, att röret fram till motorn var lindat med trasor där allt sot skulle fastna för det ska ju inte in i motorn och att han som uppfann gengasmotorn var en ingenjör vid namn Svedlund som pappa träffa någongång under kriget när en av hans bilar skulle över älva på träfärjan som pappa hjälpte till att ro när det behövdes som för övrigt är en helt annan historia om hur den såg ut, fungerade osv.
Jag har efter gengaslektionen tittat på foton som jag sett otaliga gånger förut på en plats som jag inte har någon annan anknytning till än att pappa är född där och att min familj bodde där och brukade jorden fram till slutet av sextiotalet innan de flyttade söderut. Under resan hem efter begravningen ropade han ut namnet på allt. ”Å en den tjärna het, å henne bodde a siochså, å en hän skogen het, å baka en den kröka bodde en’ siochså, å här brann huse för käringa siochså ner” och detta varvades med historer om alla Hinke, Sveor, Perssons, Hildings å allt va de nu hette. Igår fick jag alla historerna igen. För gud vet vilken gång i ordningen. Och alltid börjar det med ”du minns/kom ihåg bakom bryggstuga/nere i nipan/en Arthur/a Karin” och jag säger, ”nej, jag har aldrig bott där, så det gör jag inte”. Men det ignoreras alltid och så sätter han igång. Pekar ut enskilda träd, vem som planterade det, hur det kom sig, när hus uppfördes, av vem och var de kom ifrån, hur vägen gick, vem som sa vad, när det yttrades, till vem det yttrades (för det är inte alltid så att pappa ens var närvarande, ibland är det personer som dog långt innan pappa ens börjat skolan som det berättas utförligt om, vad de sagt i detalj) långrandiga historier utan slut och utan poäng för någon annan än han själv.
Det är så sorgligt.
Han är 87 år nu, och några månader, och visst är han lite förvirrad, men inte till den grad att han är dement. När jag var liten, eller bara 10 år yngre än nu, tyckte jag att det kunde vara roligt att lyssna på en historia om hur det var och fungerade när han var liten eller i den åldern jag va i. Men det är liksom inte roligt när det aldrig tar slut, när det aldrig varvas med nutid. När intresset för våra liv, hans barn och barnbarn, endast består i att stoppa våra öron med förr. Utan kontext. Utan att lyssna på vårt och sätta det i relation till hans.
Det är så jobbigt.
Jag har några svaga minnen från pappas hembygd av att vi hälsade på en av fastrarna i hennes hus innan hon flyttade. Jag har min anknytning till där mormor kom ifrån och dit alla pappas syskon flyttat när jag växte upp och där jag tillbringade mina sommrar. Till de skogarna, till de kallkällorna, bergsknallarna, älven, sjöarna, tjärnen och personerna. Delvis är det nog därför det blir så jobbigt att lyssna på pappa. Men mest är det nog just därför att det bara handlar om att lyssna, hela tiden. Ingen dialog. Ingen paus. Han kan fortsätta i all oändlighet. Resan hem från begravningen tog nästan nio timmar, dels för att vi stannade och hälsade på någon bekant till pappa och dels för att vi krypkörde runt nästan hela Ådalsliden och han pratade så att han tappade rösten när vi kom hem.
Och nu har han ringt jag vet inte hur många gånger för idag ska jag gå dit med mjölk och när kommer jag och han skulle ju vilja fara ut och åka en sväng.
Han är så ensam.
Mamma är i Italien, i Toscana, och det är henne väl unt, för jag förstår inte hur hon orkar. Om fem dagar kommer hon hem och då slipper jag allt detta varje dag. Det känns hemskt att skriva att jag slipper, men det är så det känns, för det är jag som får ta det mesta av syskonen och har alltid varit så. Kanske för att jag är yngst, för att jag nu är sjukskriven, för att jag bor närmast, för att jag inte har en egen familj.
Kanske för att jag oroar mig mest.
Bara fem dagar till.
Det var någongång i vintras jag upptäckte den för första gången. Den lilla januarisnön som redan kommit och gått ett flertal gånger smälte ännu en gång. På en av oxelns yttersta grenar i samma höjd som mitt fönster såg jag en fimpad cigg. Jag bor på andra våningen i en gammal villa med högt i tak, så uppskattningsvis befann sig grenen med den vilande fimpen cirka tre meter ovanför marken. Jag tyckte min upptäckt var ytterst märklig. Själv fimpar jag mina cigg i en burk inomhus så jag visste att jag inte var skyldig till att ha kastat ut den och när rökande vänner är på besök röks det i köket så de kan knappast heller ha något att göra med hur den hamnat där den hamnat. Slutsats: någon rökare har gått förbi och snärtat upp sin fimp tre meter upp i luften där den stilfullt beslöt sig att slå sig till ro. Oddsen för att fixa det måste vara rätt höga.
Men det har nu förflutit ungefär fem månader sedan jag först fick syn på den, med andra ord, ett stort antal gånger har grenen varit täckt med snö (varje gång har jag tålmodigt väntat på tö för att få se om den ska ligga kvar), utsatt för regn i alla former och framförallt blåsväder. Hur i helvete kan den stanna kvar?? Tror liksom inte att kastaren stannade till och doppade den i härdande lim innan han kastade upp den?

Det syns inte på bilden, men fimpen ligger med änden av filtret mot ett pyttelitet kvistskott, vilket skulle kunna förklara att den ligger lite stadigare än bara en fimp på en kvist skulle göra. But still… När snön tyngde ner och täckte, följde den inte med ner i tön. När det regnar så mycket att brunnarna inte hinner med och det blir stora pölsjöar, spolas den inte bort. När det blåser så att grenarna slår mot huset, pekar rakt upp för att i nästa sekund försöka nudda mark, faller den inte av. När det blåser stormvindar OCH regnet står som spön i backen och grenen far upp och ner och hit och dit i ett enda virrvarr, ja då ligger fimpen där så lugnt och fint. Vad är oddsen för det?
Fimpen har blivit som en liten besatthet för mig. Varje morgon tittar jag efter för att se om den är kvar. Och när det är dåligt väder eller blåser väldigt mycket kan jag bli stående i flera minuter och titta på grenens kast för att se om fimpen ska klara sig. När de makter, naturens eller människans, som tillslut blir för mycket för detta osannolika förhållande kommer jag sakna min fimp då?
på sig när man ska sitta i en bil i sex timmar som inte är fastklibbat av svett (då det ska bli väldigt varmt imorgon och bilen saknar AC, inte för att jag svettas kopiöst…) och som inte ser alltför skrynkligt ut när man kommer fram till kyrkan??
Nu har jag gått igenom garderoben och i turordning ratat
- Begravningskjolen (ja, jag har en sån, den används dock vid andra tillfällen också). Kliande nylonstrumpyxor känns inte som ett alternativ i sommarhettan som anlände idag och barbent är man inte på begravningar.
- Vit skjorta under svart kavaj. (Skrynklighetsfaktorn…)
- Top, mönstrad svart/vit med inslag av turkosa cirklar. (Färgen… Om det inte står i annonsen att man gärna ser ljus klädsel, om det inte är en ung person som dött är de ”färger” man har att välja på svart, vitt eller grått.)
Av dessa tre anledningar är det bara nummer två som jag finner okej. Jag vill inte vara skrynklig. Men ett och tre??????? Var kommer alla mina underliga klädregler ifrån? Jag menar, jag lever faktiskt inte på 1800-talet. Jag vet att jag inte bryr mig det minsta om det skulle dyka upp någon på begravningen iklädd något som skulle kunnat ha inspirerat Kandinsky, och min faster skulle inte heller bry sig. Men när jag satt på mig toppen visste jag bara att detta inte skulle gå, precis som kjol utan strumpor/tights inte heller skulle bli morgondagens klädval. I blame my mother, and her mother, and her mother and so on and so forth. Men om jag någonsin får en dotter ska banne mig inte föra det vidare ytterligare en generation.
Det blir svarta byxor och svart skjorta. Men den är rymlig och i ett material som jag intalar mig kommer vara svalt. Och den skrynklar sig inte speciellt lätt. Alltså torde den vara optimal för morgondagen. Fingers crossed and all that!
Om nu bara sovtåget kunde anlända. Kvart över 4 kommer klockan ringa och halv 5 ringer syster. Det blir ca 5 timmars sömn för någon som tycker 8 till 9 är optimalt, 7 är ok, kan klara sig på 6 vid behov. Men 5. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Obra.
Utanför alla mina fönster står det stora vackra oxelträd. Vart tredje år eller så, blommar de hämningslöst. Då vaknar man plötsligt en morgon och tror att det snöat under natten. Oxlarna är som belagda med vitt. Som vinterns trädgrenar under snölager, fast lite, lite, mer luftigt. Det är vackert. I år är de än så bara skirt gröna. Det är vackert det med. Det är en grön färg som jag aldrig sett återskapad av människan. De färgerna kommer senare under våren. Nej, denna skira gröna gör nästan ont, så vacker är den. Och aldrig kommer väl en poet hitta orden om våren som Karin Boye gjorde.
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Ur diksamlingen För trädets skull, av Karin Boye
På Karin Boyes hemsida kan man lyssna på en ljudfil där hon läser den första versen och ett par andra dikter.