Oxeln knoppar

maj 8, 2008 in Boye, Våren
Tags: dikt, ont, oxel, Våren

Utanför alla mina fönster står det stora vackra oxelträd. Vart tredje år eller så, blommar de hämningslöst. Då vaknar man plötsligt en morgon och tror att det snöat under natten. Oxlarna är som belagda med vitt. Som vinterns trädgrenar under snölager, fast lite, lite, mer luftigt. Det är vackert. I år är de än så bara skirt gröna. Det är vackert det med. Det är en grön färg som jag aldrig sett återskapad av människan. De färgerna kommer senare under våren. Nej, denna skira gröna gör nästan ont, så vacker är den. Och aldrig kommer väl en poet hitta orden om våren som Karin Boye gjorde.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan 
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.

Ur diksamlingen För trädets skull, av Karin Boye

På Karin Boyes hemsida kan man lyssna på en ljudfil där hon läser den första versen och ett par andra dikter.