Bara fem dagar till….

maj 14, 2008 in Ego, människor
Tags: förr, gengas, historier, pappa

Igår var jag till pappa för att hämta papperet om att han godkänner fasters testamente. Jag blev kvar i två timmar och fick mig ett envägskommunikationssamtal på köpet, egentligen en föreläsning, men jag är säker på att pappa tyckte vi satt och pratade. Jag är nu grundligt informerad om hur en gengasbil fungerar, hur långt i förväg man måste ladda behållaren med björkkubb eller kol, hur mycket svavel som fanns på de långa gengaständstickorna, hur man på lastbilar tog bort en del utav flaket för att få plats med behållaren som var i storlek ungefär som ett kylskåp och rymde ca tre säckar med björk/kol, att det inte fick brinna med öppen låga, att man under färd fick klättra upp och med en stålpinnmoj av något slag snurra runt i behållaren och fylla på, att röret fram till motorn var lindat med trasor där allt sot skulle fastna för det ska ju inte in i motorn och att han som uppfann gengasmotorn var en ingenjör vid namn Svedlund som pappa träffa någongång under kriget när en av hans bilar skulle över älva på träfärjan som pappa hjälpte till att ro när det behövdes som för övrigt är en helt annan historia om hur den såg ut, fungerade osv.

Jag har efter gengaslektionen tittat på foton som jag sett otaliga gånger förut på en plats som jag inte har någon annan anknytning till än att pappa är född där och att min familj bodde där och brukade jorden fram till slutet av sextiotalet innan de flyttade söderut. Under resan hem efter begravningen ropade han ut namnet på allt. “Å en den tjärna het, å henne bodde a siochså, å en hän skogen het, å baka en den kröka bodde en’ siochså, å här brann huse för käringa siochså ner” och detta varvades med historer om alla Hinke, Sveor, Perssons, Hildings å allt va de nu hette. Igår fick jag alla historerna igen. För gud vet vilken gång i ordningen. Och alltid börjar det med “du minns/kom ihåg bakom bryggstuga/nere i nipan/en Arthur/a Karin” och jag säger, “nej, jag har aldrig bott där, så det gör jag inte”. Men det ignoreras alltid och så sätter han igång. Pekar ut enskilda träd, vem som planterade det, hur det kom sig, när hus uppfördes, av vem och var de kom ifrån, hur vägen gick, vem som sa vad, när det yttrades, till vem det yttrades (för det är inte alltid så att pappa ens var närvarande, ibland är det personer som dog långt innan pappa ens börjat skolan som det berättas utförligt om, vad de sagt i detalj) långrandiga historier utan slut och utan poäng för någon annan än han själv.

Det är så sorgligt.

Han är 87 år nu, och några månader, och visst är han lite förvirrad, men inte till den grad att han är dement. När jag var liten, eller bara 10 år yngre än nu, tyckte jag att det kunde vara roligt att lyssna på en historia om hur det var och fungerade när han var liten eller i den åldern jag va i. Men det är liksom inte roligt när det aldrig tar slut, när det aldrig varvas med nutid. När intresset för våra liv, hans barn och barnbarn, endast består i att stoppa våra öron med förr. Utan kontext. Utan att lyssna på vårt och sätta det i relation till hans.

Det är så jobbigt.

Jag har några svaga minnen från pappas hembygd av att vi hälsade på en av fastrarna i hennes hus innan hon flyttade. Jag har min anknytning till där mormor kom ifrån och dit alla pappas syskon flyttat när jag växte upp och där jag tillbringade mina sommrar. Till de skogarna, till de kallkällorna, bergsknallarna, älven, sjöarna, tjärnen och personerna. Delvis är det nog därför det blir så jobbigt att lyssna på pappa. Men mest är det nog just därför att det bara handlar om att lyssna, hela tiden. Ingen dialog. Ingen paus. Han kan fortsätta i all oändlighet. Resan hem från begravningen tog nästan nio timmar, dels för att vi stannade och hälsade på någon bekant till pappa och dels för att vi krypkörde runt nästan hela Ådalsliden och han pratade så att han tappade rösten när vi kom hem.

Och nu har han ringt jag vet inte hur många gånger för idag ska jag gå dit med mjölk och när kommer jag och han skulle ju vilja fara ut och åka en sväng.

Han är så ensam.

Mamma är i Italien, i Toscana, och det är henne väl unt, för jag förstår inte hur hon orkar. Om fem dagar kommer hon hem och då slipper jag allt detta varje dag. Det känns hemskt att skriva att jag slipper, men det är så det känns, för det är jag som får ta det mesta av syskonen och har alltid varit så. Kanske för att jag är yngst, för att jag nu är sjukskriven, för att jag bor närmast, för att jag inte har en egen familj.

Kanske för att jag oroar mig mest.

Bara fem dagar till.