För det kan ju inte vara så att jag är ointresserad….

maj 14, 2008 in Ego, människor
Tags: förr, historier, pappa

Det tog två timmar idag också, eller kanske till och med tre. Jag skulle bara lämna mjölken jag handlat åt honom och dricka en kopp kaffe. Men icke. Idag gicks hela bygden igenom per pappas målningar. Det är vackra målningar som rymmer en tid som varit. Men jag orkar bara inte. Till slut, när jag lyssnat på säkert tre historier berättade i jagform och insett att jaget inte var pappa, utan farfar, som dog tre, fyra år innan jag föddes, fick jag nog. Sa att jag faktiskt inte var så intresserad av historia (vilket är en sanning med modifikation, intresset sträcker sig till allmänbildningfakta, men inte microdetaljer i historier utan poäng…) vilket raskt fick pappa att säga ”ja, du är ju så ung än”. Jo, visst jag är 35 och i förhållande till 87 är det väl ungt. Men nog fan är det tillräckligt gammalt för att veta vad man är intresserad av och inte. Läsa, skriva, språk och samhälle/politik har varit mina huvudintressen så länge jag kan minnas. Jag lärde mig läsa när jag var två. Jag har dagböcker från när jag var fyra. Jag har förädlat mina kunskaper de senaste tio åren och inte har jag tänkt sluta med det än på ett tag. Om ens någonsin. Men det räcker liksom inte. Så länge jag kan minnas har pappa tjatat om att jag ska passa på att fråga innan någon [läs: numera död släkting] dör och nu är det han kvar alltså ska jag fråga honom. Oavsett om jag är intresserad eller inte. Av exakta tider på dygnet, dag, månad, år, ålder på dem historierna handlar om, namnet på dem historierna handlar om, namnet på några slumpvalt utvalda släktingar, väderleken, med mera, med mera. Och nej, jag överdriver inte, snarare tvärtom.

Min energimätare står och slår mot noll.

Imorgon ska jag hämta honom på förmiddagen för att fara på en utflykt. Det brukar vara lättare att umgås då, att återkoppla till nutid. Mindre energitjuv, typ.