Ljuset

maj 22, 2008 in Ego, Våren
Tags: blomma, färg, form, foto, kamera, ljuset

Det är något utöver det mesta, vårljuset, det är så starkt att det skär igenom ögats alla hinnor, studsar mot ögonväggen och lämnar sakta tynande ärrfläckar kvar som man försöker se igenom, bortom, över, under. Men det går inte. Det är först när man lyckas glömma bort det som man inte irriteras, fascineras, berörs av dem.

Jag har hållt fast vid min gamla systemkamera med macrofunktion, inte tyckt att jag behövt lägga pengar på en ny kamera när den jag har fungerat så bra. Men så upptäckte jag att de senaste åren har det knappt tagits några kort. Inte ens vid typiska photo opps tillfällen.

Orsaken? Ja, det är ju faktiskt orsaker, systemkameran är så otymlig (kräver sin alldeles egna väska), det är förbannat dyrt med både film och batteri och man måste komma ihåg att skicka iväg rullarna på framkallning OCH hämta ut dem när de är klara, vilket också kostar en massa pengar. Istället har de senaste årens foton kommit som bilagor i mailen, eller innan mobilkameran gick sönder några halvtaskiga från den. Så när pappa frågade om jag ville ha hans digitalkamera tackade jag ja. Jag har den alltid med mig, för den är ju så liten, vilket inte nödvändigtvis betyder att jag tar bilder hela tiden, men om tillfället ges är den där, ready, steady, go. Och bilderna kan jag titta på direkt. Och batterierna är laddningsbara.

Jag gick i alla fall igenom mappen med majmånads fotoskörd och hittade en bild som på många sätt kommer att ge mig våren och solen åter under regniga dagar. Detta trots att jag egentligen inte alls gillar blombilder. (Tror det kommer sig av alltför mycket tvångsmässigt pusselläggande regniga dagar instängd i en stuga, surplandes på rödvin, där pusslet ofelbart bestod av 500 bitar klarblå himmel utan moln eller andra ”störande” moment och resterande 500 bitar av storblomma med massa grönt gräs.)

 

Och även om jag darrade till på den undre bilden så tycker jag jag fångade ljuset. Och det är ljuset som fascinerar mig. Ser man rakt på det blir det svart, men sneglar man liksom under, eller på sidan om kan de mest underliga, vackra färgerna och formerna visa sig.