tystnad.

juli 2, 2008 in Begravning, Ego, människor
Tags: död, pappa, sorg

Min pappa gick bort i midsommar. Lugnt och stilla, med mamma, mig och två systrar vid sin sida. Jag satt och strök honom över håret, viskade att jag skulle sakna honom, men att jag förstod att det var hans tid nu. Medan tårarna rann. 

Men en del av mig förstod inte alls. Den ville skrika, säga att det inte alls var ok. Tvinga honom tillbaka med ren viljekraft.

För det är så himla dubbelt. Den person pappa var de senaste åren var egentligen inte pappa. Han var trött och kände att det började närma sig slutet på sitt jordeliv. Han var förändrad.

Men de stunder när han var min pappa. Pappa från när jag var liten, tonåring, ung vuxen. Pappa som kunde allt, som lät mig vara med, lät mig prova på allt. Som alltid tog för givet att jag skulle klara det jag gett mig in i. Som aldrig trodde jag skulle misslyckas. Och om jag mot förmodan misslyckades (prestationsmänniska) var det helt ok, för man kan alltid prova igen om så behövs. De stunderna vet jag inte hur jag ska klara mig utan. Och de andra stunderna, de när han malde på om allt gammalt i timmar, ja, jag vet faktiskt inte hur jag ska klara mig utan dom heller. För det var ju pappa. Ändå.

På fredag har vi begravning.

För pappa.

Så jävla absurt.