Och i himlen skrattar de.

juli 6, 2008 in Ego, människor
Tags: högmässa, krykan

Så, vi var i kyrkan idag, jag, mamma, mina systrar och en systerdotter. Tacksägelsegudstjänst. Ni vet då de läser upp namnen på församlingens födda och döda. Alltså pappa i vårt fall. Det var mamma som ville gå så naurligtvis hänger vi med. Försökte komma ihåg när jag senast gick i kyrkan utan att det var pga ett dop, en begravning eller ett bröllop. Kom fram till att det var någon gång i mitten av 90-talet, en advent och jag hade en kompis boende hos mig som ville gå och som ville ha sällskap.

Vi går in, det är stadens största kyrka, och högmässan visar sig var en betydligt mer poppis tillställning än jag trodde. Folk i varje bänk. Mamma drar fötterna efter sig och mumlar att hon inte ville sitta så långt fram. Min ena syster förklarar att hon lägligt glömt hörapparaten hemma, vilket kan översättas med att hon vill helst sitta i prästens knä för att höra något. – Självklart, säger mamma och vi sätter oss på tredje bänk.

- Vi skulle ju ha tänt ett ljus för pappa, kommer mamma på, men då vi satt oss vill hon ogärna resa på sig igen. Tror hon tycker det vore olägligt. Eller att man borde ha tänkt på det innan och nu får stå sitt kast. Jag har inga sådana skrupler och erbjuder mig att göra det. Och då vill mamma följa med. Vid ljusen drabbas jag av total blackout. Tänder man ljuset på ett redan tänt eller med tändstickorna. Mamma vill veta exakt hur mkt pengar man ska lägga för ett ljus. – Lägg en slant du, säger jag, det du tycker det är värt alltså, förtydligar jag ohjälpsamt, varpå jag drar eld på en sticka och kommer i det ögonblicket ihåg att man ju tänder på det stora i mitten eller ett annat redan tänt. Biter mig i läppen för att inte brista ut i skratt och nöjer mig med ett tyst flin.

Vi bläddrar i psalmböckerna och inser att ingen av oss känner igen en enda psalm. Bådar inte gått för en familj där den enda som kan sjunga har dött. Högmässan börjar. Vi reser och sätter oss, reser och sätter oss. Följer var vi är i högmässan i kyrkans upptryckta blad som medföljer varje psalmbok. Prästen förklarar vad texterna ur bibeln handlar om. Texterna läses upp. Den ena av min gamla religionslärare. (Han läste upp en text sist jag var där också kommer jag precis ihåg.) Prästens förklaring skiljer sig inte nämnvärt från bibeltexterna. Vi hör dem alltså för andra gången. Kanske förmodas det vara uppbyggligt. För jag vill inte tro att prästen tror att församlingen är korkade.

Det går ganska fort framåt och allt resande och sättande gör att det inte hinner bli speciellt långtråkigt. Tills. Predikan. Som läses av en ung kvinna. Hon är helt klädd i vitt och jag får för mig att hon håller på med sin utbildning. Jag kan ha fel. Prästers klädnad har aldrig varit något jag varit speciellt bra på. Hon pratar om en kung som jag inte kommer ihåg namnet på, trots att hon nämner namnet säkert 50 gånger. Hon pratar om någon som jag och min systerdotter kom fram till att det lät som ravioli. Men det var något annat. Hon pratar om Petrus. Däri mellan kastar hon ut lite bibelcitat och nämner att gud är annorlundare än det som vi tycker är annorlunda. Fanns säkert något annat hon nämnde också men efter dryga trettio minuter lyssnandes på en monoton tunn röst som gör förhatliga stopp på flera sekunder så man tror det är över säkert tio gånger är det allt jag kommer ihåg.

Det blir kollekt. Mamma får panik igen för hon har inte några mindre sedlar än 100-lappar på sig. Jag vet inte vad hon hade tänkt var rimligt, men jag mumlar att hon kan ju alltid lägga hundra kronor så har hon ju tio gånger framåt fixade. Hon lägger hundra kronor och mumlar tillbaka att det verkade vara en sweet deal. Vid kollekten sjunger man en kollektpsalm och vid det laget har jag, mycket cleverish, kommit fram till att om det finns en asterix före något i högmässoordningen ska man stå upp. Jag delger mamma och min ena syster detta medan jag ställer mig upp, varpå syrran säger, ja säger, inte viskar eller mumlar, hur fan ska man förstå det. Mamma tackar troligen gud då att alla sjunger, men spänner ändå ögonen i syster och mumlar: -Du får inte svära i kyrkan. Syster menar att det får hon visst.

Bakom mitt vänstra öra befann sig en sakral, högkristilg dam med en pipa som troligen hördes raka vägen till god himself, som troligen använde spegel och skickade ner den till satan. – Mum, my head hurts, sa jag inte, men tänkte, tänkte andra saker också, men de var inte snälla. Åt något håll.

Ingen av oss vill ta nattvarden. Alla som satt längt fram ville ta nattvarden. På kön ville nog alla utom oss ta nattvarden. Rösten kan inte fort nog slänga sig ur bänken.

När vi gått ut ur kyrkan förklarar min syster att hon inte hört ett ord prästen sagt. Mamma förklarar att hon inte tycker om den nya gudstjänstordningen för hon känner inte igen sig från när hon konfirmerades på slutet av 40-talet.

Jag funderar på varför vi skulle gå, men säger inget, för jag vet att mammas svar bara kommer att vara att det gör man. Inget ifrågasättande. Inget varför.

Så gud. Jag fattar att ni har roligt åt oss, men är det inte dags att byta underhållning efter tvåtusen år eller så?