Tankar efter genrepet

juli 24, 2008 in Ego, människor
Tags: gävle, musik

Gävle, där jag bor i är en sådan där lagom mellanstor stad med huvudstadskomplex. Den vill liksom alltid vara lite mer, lite bättre än den faktiskt är. Visst, Gävle har fantastiska sidor också, framförallt under sommaren då stadens alla parker förvandlar den till grön istället för grå. Enligt kommunen har vi invånare tillgång till ca 75kvm park per person, som en extra lägenhet till alla. Tjipp!

I mina tonår (på 80-talet) pratades det en hel del om hur dålig Gävle var som konsertstad. Publiken var tyst, tråkig och omöjlig att tända, vem som än stod på scen, eller också uteblev publiken helt även till tidens stora stjärnor. Jag har t o m för mig att vissa bokningsföretag valde bort Gävle just för att artisterna inte ville hit.

Det är möjligt att dessa rykten var överdrivna, och jag trodde att det hade ändrat sig de senaste åren, men jag kom att tänka på dem igår när jag mycket tveksamt masade mig ner till torget för ngn sorts konsertkväll på stortorget. Under det fantastiskt innovativa namnet ”Sommarkväll i Gävle” underhåller stadens son Fredrik Swhan m.fl publiken och så avslutas det med att två grupper spelar. I alla fall var det två grupper i går kväll. En trio glada, klämkäcka tjejer i färgglada kläder, de gick under namnet Caracola och jag har aldrig hört talas om dem. De verkar inte ha alltför mycket eget material än heller för deras uppträdande bestod mest av covers och potpurri på Ted Gärdestads musik, iallafall det jag hörde. Huvudnummret för kvällen var så BWO. Jag har varken tyckt bu eller bä om dem tidigare, det är trallvänlig pop som man nynnar med i och glömmer lika fort och då jag inte är någon musikfacist av rang hamnar BWO i det fack av musik som jag inte riktigt registrerar. En låt i taget alltså. 45 minuter med samma melodi med olika texter till och en alltid lika modest Alexander ”vi är världens bästa band” Bard… Hell no. Inte min kopp te.

Men är det konsert så är det. Alltså klappar man, svarar på tilltal. Om man nu har letat sig dit. Men inte i Gävle. I Gävle står man stilla. Stampar eventullet takten med ena foten. Eller bobbar lite med huvudet. Men inte så att det syns för tydligt. Lagom. Tråkigt. När jag tittade mig omkring på publiken kom jag fram till att de som letat sig dit troligen gick att dela in i två stora läger och ett litet. Det lilla var enklast, de som faktiskt älskar BWO och som var genuint glada att de förärade vår lilla stad med sin storhet. Sen hade vi de gruppen som gått dit enbart för att det var gratis. De som står och pratar med varandra, tycker det är såååå roligt att titta på folk och kanske man träffar någon man känner som man kan byta några ord med och enas om att det är så trevligt att det händer något i staden. De som antagligen inte skulle reagera om Jesus trillade ner på scenen. Och så grupp tre. Föräldrarna. Som har tagit med sig flocken, dvs, sina egna och kvarterets alla barn. Som med panik i blick och röst tror sig ha tappat bort ett av dem, för att inse att knodden är uppflugen på partnens axlar och lyckligt sjunger med på nonsens engelska. Och vad ett band skulle göra för att lyckas tända den publiksammansättningen har jag ingen aning om. All cred till BWO för att de försökte i alla fall.

Själv såg jag kvällen som ett genrep. Ska på betalkonsert om några dagar och har varit osäker på om ryggen kommer att palla att stå en hel konsert. Och dryga två timmar igår utan smärta då eller idag bådar gott. Och så lägger vi på alla endorfiner som frigörs av att lyssna på något som jag faktiskt gillar. Kan inte, får inte gå fel! Hepp!