Som tonåring hade jag en sådan där problemfri hy. Fick någon enstaka finne i pannan när sockervattnet klibbat fast luggen efter ett regnoväder ni vet, men väldigt sällan i samband med mens. Hade ett par stycken stressmunsår också vill jag minnas. Men i övrigt. Mjuk rosenkindad behövde jag aldrig använda något antifinnmedel.

En sisådär femton år senare är det dock en helt annan femma. Två veckor innan mens brister min haka ut i finn-allsång. Stora jävlar också. Och naturligtvis sådär djupt belägna att de inte går att klämma. Eller, vaddå går inte, med lite vilja och våld går det mesta. Vilket innebär att min haka består av stora röda sår tre veckor av fyra. Och ibland fyra av fyra. Vilket alltså ger sju. Jag får spatt.

Jag kan bara inte låta bli att klämma på dem när de dyker upp, jag gör det t.o.m i sömnen. När jag sitter och läser. Pratar i telefon. På cykeln. Och det är först när jag ser blod på nageln som jag inser att jag varit där och pillat igen. Till saken hör att jag är likadan oavsett var jag hittar en sårskorpa. Vad ska bort? Sårskorpan. Alltid. Så att bara sluta pilla är liksom inget alternativ. Jag vet inte hur man inte inte pillar. Jag har alltid pillat. Om inte på sårskorpor, så på papper som jag river i små, små mikroskopiska bitar, eller i tyg och snören. Folk som biter på naglarna kan alltid köpa sånt ”smakaräckelmedel” som hjälp. Men vad gör man för att inte pilla? Köper fingerborgar och superlimmar fast på fingarna? Verkar ju väldigt praktiskt…

Men framförallt. Varför kommer denna ansamling av finnar nu? I mitten av trettioårsåldern. I do not get it. Hyn rengörs som vanligt morgon och kväll. Har aldrig varit någon storbrukare av underlagskräm, puder och dylikt. Ska jag straffas nu för att jag inte hade problemhy förr? Måste alla gå igenom en fas i livet med problemhy? Vad är syftet? Vad ska jag lära mig av detta? Nej, detta är inga retoriska frågor. Jag VILL verkligen VETA!

Hormoner kommer man ju dock att tänka på…. Säkert någon form av preklimakteriefinnattack.

Skitkul.

Läs det här.

Så sorgligt och vackert så hjärtat bara vill brista.

Gävle, där jag bor i är en sådan där lagom mellanstor stad med huvudstadskomplex. Den vill liksom alltid vara lite mer, lite bättre än den faktiskt är. Visst, Gävle har fantastiska sidor också, framförallt under sommaren då stadens alla parker förvandlar den till grön istället för grå. Enligt kommunen har vi invånare tillgång till ca 75kvm park per person, som en extra lägenhet till alla. Tjipp!

I mina tonår (på 80-talet) pratades det en hel del om hur dålig Gävle var som konsertstad. Publiken var tyst, tråkig och omöjlig att tända, vem som än stod på scen, eller också uteblev publiken helt även till tidens stora stjärnor. Jag har t o m för mig att vissa bokningsföretag valde bort Gävle just för att artisterna inte ville hit.

Det är möjligt att dessa rykten var överdrivna, och jag trodde att det hade ändrat sig de senaste åren, men jag kom att tänka på dem igår när jag mycket tveksamt masade mig ner till torget för ngn sorts konsertkväll på stortorget. Under det fantastiskt innovativa namnet ”Sommarkväll i Gävle” underhåller stadens son Fredrik Swhan m.fl publiken och så avslutas det med att två grupper spelar. I alla fall var det två grupper i går kväll. En trio glada, klämkäcka tjejer i färgglada kläder, de gick under namnet Caracola och jag har aldrig hört talas om dem. De verkar inte ha alltför mycket eget material än heller för deras uppträdande bestod mest av covers och potpurri på Ted Gärdestads musik, iallafall det jag hörde. Huvudnummret för kvällen var så BWO. Jag har varken tyckt bu eller bä om dem tidigare, det är trallvänlig pop som man nynnar med i och glömmer lika fort och då jag inte är någon musikfacist av rang hamnar BWO i det fack av musik som jag inte riktigt registrerar. En låt i taget alltså. 45 minuter med samma melodi med olika texter till och en alltid lika modest Alexander ”vi är världens bästa band” Bard… Hell no. Inte min kopp te.

Men är det konsert så är det. Alltså klappar man, svarar på tilltal. Om man nu har letat sig dit. Men inte i Gävle. I Gävle står man stilla. Stampar eventullet takten med ena foten. Eller bobbar lite med huvudet. Men inte så att det syns för tydligt. Lagom. Tråkigt. När jag tittade mig omkring på publiken kom jag fram till att de som letat sig dit troligen gick att dela in i två stora läger och ett litet. Det lilla var enklast, de som faktiskt älskar BWO och som var genuint glada att de förärade vår lilla stad med sin storhet. Sen hade vi de gruppen som gått dit enbart för att det var gratis. De som står och pratar med varandra, tycker det är såååå roligt att titta på folk och kanske man träffar någon man känner som man kan byta några ord med och enas om att det är så trevligt att det händer något i staden. De som antagligen inte skulle reagera om Jesus trillade ner på scenen. Och så grupp tre. Föräldrarna. Som har tagit med sig flocken, dvs, sina egna och kvarterets alla barn. Som med panik i blick och röst tror sig ha tappat bort ett av dem, för att inse att knodden är uppflugen på partnens axlar och lyckligt sjunger med på nonsens engelska. Och vad ett band skulle göra för att lyckas tända den publiksammansättningen har jag ingen aning om. All cred till BWO för att de försökte i alla fall.

Själv såg jag kvällen som ett genrep. Ska på betalkonsert om några dagar och har varit osäker på om ryggen kommer att palla att stå en hel konsert. Och dryga två timmar igår utan smärta då eller idag bådar gott. Och så lägger vi på alla endorfiner som frigörs av att lyssna på något som jag faktiskt gillar. Kan inte, får inte gå fel! Hepp!

– Vi har inte lyckats hantera frågan och förklara varför Sverige behöver ha signalspaning.

Förklarar så Johan Pehrson (Fp), och det självkritiskt, enligt SvD idag.

Om du, Johan, och dina kollegor tar och börjar med att förklarar varför vår regering bl a är beredd att urholka vår demokrati, försaka vår integritet och bryta mot bl.a grundlagen och en massa andra dumheter kommer du märka att, att förklara FRA-lagen är en piece of cake.

Edit: Ser precis att jag skriver ”förklara FRA-lagen” när herr Pehrson sagt ”signalspaning”. Vilket gör det ännu mer sorgligt. Snälla politiker, boka omedelbart tid hos er hörselcentral för hörapparat så ni hör det som sägs och boka sen tid hos en optiker för glasögon så ni ser vad ni läser. Detta handlar inte om signalspaning, det handlar om en jävligt urbota korkad lag som svenska folket motsätter sig en masse. Greppa. Förstå. Fatta. Och ändra!!

Så, vi var i kyrkan idag, jag, mamma, mina systrar och en systerdotter. Tacksägelsegudstjänst. Ni vet då de läser upp namnen på församlingens födda och döda. Alltså pappa i vårt fall. Det var mamma som ville gå så naurligtvis hänger vi med. Försökte komma ihåg när jag senast gick i kyrkan utan att det var pga ett dop, en begravning eller ett bröllop. Kom fram till att det var någon gång i mitten av 90-talet, en advent och jag hade en kompis boende hos mig som ville gå och som ville ha sällskap.

Vi går in, det är stadens största kyrka, och högmässan visar sig var en betydligt mer poppis tillställning än jag trodde. Folk i varje bänk. Mamma drar fötterna efter sig och mumlar att hon inte ville sitta så långt fram. Min ena syster förklarar att hon lägligt glömt hörapparaten hemma, vilket kan översättas med att hon vill helst sitta i prästens knä för att höra något. – Självklart, säger mamma och vi sätter oss på tredje bänk.

- Vi skulle ju ha tänt ett ljus för pappa, kommer mamma på, men då vi satt oss vill hon ogärna resa på sig igen. Tror hon tycker det vore olägligt. Eller att man borde ha tänkt på det innan och nu får stå sitt kast. Jag har inga sådana skrupler och erbjuder mig att göra det. Och då vill mamma följa med. Vid ljusen drabbas jag av total blackout. Tänder man ljuset på ett redan tänt eller med tändstickorna. Mamma vill veta exakt hur mkt pengar man ska lägga för ett ljus. – Lägg en slant du, säger jag, det du tycker det är värt alltså, förtydligar jag ohjälpsamt, varpå jag drar eld på en sticka och kommer i det ögonblicket ihåg att man ju tänder på det stora i mitten eller ett annat redan tänt. Biter mig i läppen för att inte brista ut i skratt och nöjer mig med ett tyst flin.

Vi bläddrar i psalmböckerna och inser att ingen av oss känner igen en enda psalm. Bådar inte gått för en familj där den enda som kan sjunga har dött. Högmässan börjar. Vi reser och sätter oss, reser och sätter oss. Följer var vi är i högmässan i kyrkans upptryckta blad som medföljer varje psalmbok. Prästen förklarar vad texterna ur bibeln handlar om. Texterna läses upp. Den ena av min gamla religionslärare. (Han läste upp en text sist jag var där också kommer jag precis ihåg.) Prästens förklaring skiljer sig inte nämnvärt från bibeltexterna. Vi hör dem alltså för andra gången. Kanske förmodas det vara uppbyggligt. För jag vill inte tro att prästen tror att församlingen är korkade.

Det går ganska fort framåt och allt resande och sättande gör att det inte hinner bli speciellt långtråkigt. Tills. Predikan. Som läses av en ung kvinna. Hon är helt klädd i vitt och jag får för mig att hon håller på med sin utbildning. Jag kan ha fel. Prästers klädnad har aldrig varit något jag varit speciellt bra på. Hon pratar om en kung som jag inte kommer ihåg namnet på, trots att hon nämner namnet säkert 50 gånger. Hon pratar om någon som jag och min systerdotter kom fram till att det lät som ravioli. Men det var något annat. Hon pratar om Petrus. Däri mellan kastar hon ut lite bibelcitat och nämner att gud är annorlundare än det som vi tycker är annorlunda. Fanns säkert något annat hon nämnde också men efter dryga trettio minuter lyssnandes på en monoton tunn röst som gör förhatliga stopp på flera sekunder så man tror det är över säkert tio gånger är det allt jag kommer ihåg.

Det blir kollekt. Mamma får panik igen för hon har inte några mindre sedlar än 100-lappar på sig. Jag vet inte vad hon hade tänkt var rimligt, men jag mumlar att hon kan ju alltid lägga hundra kronor så har hon ju tio gånger framåt fixade. Hon lägger hundra kronor och mumlar tillbaka att det verkade vara en sweet deal. Vid kollekten sjunger man en kollektpsalm och vid det laget har jag, mycket cleverish, kommit fram till att om det finns en asterix före något i högmässoordningen ska man stå upp. Jag delger mamma och min ena syster detta medan jag ställer mig upp, varpå syrran säger, ja säger, inte viskar eller mumlar, hur fan ska man förstå det. Mamma tackar troligen gud då att alla sjunger, men spänner ändå ögonen i syster och mumlar: -Du får inte svära i kyrkan. Syster menar att det får hon visst.

Bakom mitt vänstra öra befann sig en sakral, högkristilg dam med en pipa som troligen hördes raka vägen till god himself, som troligen använde spegel och skickade ner den till satan. – Mum, my head hurts, sa jag inte, men tänkte, tänkte andra saker också, men de var inte snälla. Åt något håll.

Ingen av oss vill ta nattvarden. Alla som satt längt fram ville ta nattvarden. På kön ville nog alla utom oss ta nattvarden. Rösten kan inte fort nog slänga sig ur bänken.

När vi gått ut ur kyrkan förklarar min syster att hon inte hört ett ord prästen sagt. Mamma förklarar att hon inte tycker om den nya gudstjänstordningen för hon känner inte igen sig från när hon konfirmerades på slutet av 40-talet.

Jag funderar på varför vi skulle gå, men säger inget, för jag vet att mammas svar bara kommer att vara att det gör man. Inget ifrågasättande. Inget varför.

Så gud. Jag fattar att ni har roligt åt oss, men är det inte dags att byta underhållning efter tvåtusen år eller så?

Min pappa gick bort i midsommar. Lugnt och stilla, med mamma, mig och två systrar vid sin sida. Jag satt och strök honom över håret, viskade att jag skulle sakna honom, men att jag förstod att det var hans tid nu. Medan tårarna rann. 

Men en del av mig förstod inte alls. Den ville skrika, säga att det inte alls var ok. Tvinga honom tillbaka med ren viljekraft.

För det är så himla dubbelt. Den person pappa var de senaste åren var egentligen inte pappa. Han var trött och kände att det började närma sig slutet på sitt jordeliv. Han var förändrad.

Men de stunder när han var min pappa. Pappa från när jag var liten, tonåring, ung vuxen. Pappa som kunde allt, som lät mig vara med, lät mig prova på allt. Som alltid tog för givet att jag skulle klara det jag gett mig in i. Som aldrig trodde jag skulle misslyckas. Och om jag mot förmodan misslyckades (prestationsmänniska) var det helt ok, för man kan alltid prova igen om så behövs. De stunderna vet jag inte hur jag ska klara mig utan. Och de andra stunderna, de när han malde på om allt gammalt i timmar, ja, jag vet faktiskt inte hur jag ska klara mig utan dom heller. För det var ju pappa. Ändå.

På fredag har vi begravning.

För pappa.

Så jävla absurt.

Det är något utöver det mesta, vårljuset, det är så starkt att det skär igenom ögats alla hinnor, studsar mot ögonväggen och lämnar sakta tynande ärrfläckar kvar som man försöker se igenom, bortom, över, under. Men det går inte. Det är först när man lyckas glömma bort det som man inte irriteras, fascineras, berörs av dem.

Jag har hållt fast vid min gamla systemkamera med macrofunktion, inte tyckt att jag behövt lägga pengar på en ny kamera när den jag har fungerat så bra. Men så upptäckte jag att de senaste åren har det knappt tagits några kort. Inte ens vid typiska photo opps tillfällen.

Orsaken? Ja, det är ju faktiskt orsaker, systemkameran är så otymlig (kräver sin alldeles egna väska), det är förbannat dyrt med både film och batteri och man måste komma ihåg att skicka iväg rullarna på framkallning OCH hämta ut dem när de är klara, vilket också kostar en massa pengar. Istället har de senaste årens foton kommit som bilagor i mailen, eller innan mobilkameran gick sönder några halvtaskiga från den. Så när pappa frågade om jag ville ha hans digitalkamera tackade jag ja. Jag har den alltid med mig, för den är ju så liten, vilket inte nödvändigtvis betyder att jag tar bilder hela tiden, men om tillfället ges är den där, ready, steady, go. Och bilderna kan jag titta på direkt. Och batterierna är laddningsbara.

Jag gick i alla fall igenom mappen med majmånads fotoskörd och hittade en bild som på många sätt kommer att ge mig våren och solen åter under regniga dagar. Detta trots att jag egentligen inte alls gillar blombilder. (Tror det kommer sig av alltför mycket tvångsmässigt pusselläggande regniga dagar instängd i en stuga, surplandes på rödvin, där pusslet ofelbart bestod av 500 bitar klarblå himmel utan moln eller andra ”störande” moment och resterande 500 bitar av storblomma med massa grönt gräs.)

Och även om jag darrade till på den undre bilden så tycker jag jag fångade ljuset. Och det är ljuset som fascinerar mig. Ser man rakt på det blir det svart, men sneglar man liksom under, eller på sidan om kan de mest underliga, vackra färgerna och formerna visa sig.

Jahaja, då var tiden kommen, det är dags att utföra min första blogguppmaning, och eftersom jag mig veterligen inte har några andra trogna läsare med egen blogg än den person som uppmaningen kom ifrån (och Flodko, men hon är redan uppmanad) uppmanar jag härmed ALLA för mig okända som råkar hamna här av en eller annan anledning!

Just det, känn dig träffad.

Mymlan är den som startat detta test - att försöka ta reda på hur många led bort man kommer i bloggvärlden genom att alla skriver ett inlägg med samma rubrik. Det är alltså inte ett kedjebrev, utan ett test att se hur något kan sprida sig på nätet under begränsad tid.

Instruktionerna är enkla, skriv ett inlägg, med rubriken ”varm och svettig”, länka tillbaka till mig OCH till Mymlan. Glöm inte den senare då det är hon som kommer att räkna ihop resultatet. Imorgon fredag den 23 maj kl 21.00 är det deadline.

(jag är för övrigt varken varm eller svettig, snarare kall och lite hurven, men solen skiner så jag kan med lite tur bli.)

Det krävdes en rejäl vårregnstorm. Imorse var den borta. Grenen under blåste upp och fastnade i grenen den låg på. Jag måste erkänna att det känns lite tomt.

- Har du barn?   – Nej. Jag har en pappa.